Under de första sju åren av denna forskning (1937-1944) tillkom den första boken, som handlar om "ödesanalys", som senare fick undertiteln "Ödets genetik". Denna bok berättar utförligt om en allmän, arvsbiologisk valregel; om den s.k. "Genotropisen". På grundval av hundratals stamträd, där vi analyserade äktenskapsform, vänskapsval, yrkesval, sjukdomsval och dödsorsaker formulerades denna arvsbetingande valregel:

Vid det genotropiska valet är de valstyrande faktorerna, alltså de som finns i denna persons arvsmassa omedvetna.

Val däremot är ett medvetet val. Personen vet visserligen, att han eller hon väljer, men vet inte, varför han väljer så eller gör ett annat val. I enskilda människors framtid spelar de arvsstyrda genotropiska valen en framstående roll.

Detta rent empiriskt genetiska fastställande verkar för de flesta människor, t.ex. gentiker, psykiatriker, psykologer och psykoanalytiker, chockerande.

Från en grupp av kritiker gjordes förebråelsen att Ödesanalysen framlade "en till det yttersta framdriven genetisk determinism, som vida överskred Freud och Jung". En annan kritik löd: Tendensen att antyda att den enskildes öde och familjens öde enligt arvsbiologin så att säga är en fatalistisk förutbestämmelse, är att enbart dra en parallell med den kalvinistiska läran.

P.g.a. många orsaker, av vilka vi här skall nämna några, kunde jag bära denna storm av anklagelser relativt lätt och skriva ned resultaten trots motstånd i fem böcker.

Genotropisens idé – som jag först senare erfarit – framlades utav en av de största genetikerna, den danske botanikfysiologiprofessorn W Johannsen i början på detta århundrade. I sitt klassiska verk "Element i den exakta arvsläran" beräknade Johannsen frekvensen av de återkommande recessiva generna och då frekvensen av de rdan manifesterade ärvda s.k homozygota individerna bland befolkningen. Dessutom skriver han: Beräkningarna kan inte göra anspråk på exakthet men har sitt värde. En av förutsättningarna beträffande dessa, som är mest negativt för den mänskliga populationen, är valantagandet, att äktenskap ingås helt av en slump, dvs utan olika slags föredragande val.

Sedan fortsätter han:

Det är väl möjligt, ja t.o.m. troligt, att en medveten eller omedveten böjelse bland olika personer gör sig gällande.

Den medvetna eller omedvetna dragningskraften vid analoga, vikande gener vid heterozygota konduktorer, anade redan Johannsen, utan att ha utvecklat en teori om dessa analoga arvselements genotropiska verkan.

År 1935, alltså två år före det engelska tillkännagivandet, av mina upptäckter och teorier, "Analys av äktenskap", ett försök i enlighet med teorin "Val av kärlek", fann F. Stumpfl, en tysk psykiatriker, som genomförde parallella undersökningar av kriminella och deras partners familjer, en regel som säger att vid val av en partner så är det viktigast att djupt liggande karaktärsegenskaper stämmer överens.

Dessa undersökningar utfördes bara på de kriminellas egenskaper samt deras partners. F. Stumpfl såg ännu icke den allmänna roll, som de dolda recessiva generna spelade i det påtvingade valet, som redan W Johannsen hade anat. Ändå är hans resultat i historien om den genetiska valforskningen viktig, då han utökade den, vad beträffar de kriminella och deras äkta hälfter. Under åren 1937-1939 uppkom bildvaltestet, den experimentella "driftsdiagnostiken" som först var av rent genetisk natur, där den skulle upptäcka de personliga konduktorerna hos försökspersoner – utan stamträd -.

Därför kallade jag bildvaltestet på den tiden Genotestet. De första experimenten utfördes på enäggstvillingar, på 36 tvåäggstvillingar av samma och på 25 tvillingar av olika kön, tillsammans 97 tvillingpar.

Den stora konkordansen från bildvalsreaktionen hos enäggstvillingar fastställer det faktum, att arvet är en betydelsefull faktor, när det gäller detta val. (jmf ovanstående Abb.1). Abb 1 visar ovan den fullständiga valtestprofilen från enäggstvillingar. (1 och 11) Överensstämmelsen (konkordansen) vid bildvalet vid det s.k. Ichleben (Sch), dvs varje foto som orienterade oss om försökpersonens jag (ego). Överensstämmelsen är här särskilt stor. Även om enäggstvillingparen blev testade i skilda rum, dvs separerade från varandra, så valde de icke enbart kvantitativt utan även kvalitativt lika, ofta t.o.m. så valde de samma fotografi, när det gällde dragningskraften.

Då det också förekommer EZ diskordans på personer med samma arvsmassa, slog vi fast, att vid valet måste även andra faktorer spela roll. De vidare undersökningarna med bildvaltestet bevisar då den viktiga roll som jagfunktionen utgör vid experimentella valundersökningar. Detta blev impulsen till varje undersökning, som bevisar, att jämte arvs- och genotropa valmöjligheter så finns det också en anna valkategori, nämligen det egotropa, varvid valet styrs av det självmedvetna jaget och inte av arvet.

Redan 1943 dök det upp på ungerska en skrift vid namn "Experimentell analys av jagena", där förutsättningarna för det fria valet och jagödet nedtecknades, alltså innan den tyskspråkiga "Ödesanalys" (1944) kom ut.

År 1956 utkom den då reviderade och utvidgade tyska utgåvan "Jaganalys". I den här boken nämns två kategorier av människans ödesbestämning, nämligen:

1. Den genotropa arvs- och tvångskategorin
2. Jaget eller den fria egotropa valmöjligheten

På grund av dessa lyder nu den nyformulerade begreppsbestämningen som följer: Ödet är helheten av alla ärvda och fritt valbara existensmöjligheter.

Människan har alltså icke enbart ett ärvt och absolut bestämt öde, som den antika ödesläran (Arche – Anankologie) fram till Schopenhauer lärde ut. Den nya läran, Neo-Anakologie säger: Människan kommer med en mångfald, en kärve med många framtida möjligheter till jorden, varvid han senare själv kan välja.

Och dessutom:

För det första: Om man blir medveten om sina ärvda existensmöjligheter

För det andra: Om hans jag och dess förbindelse med själen är tillräckligt starkt till ett ställningstagande.

Korrektheten av dessa nya begrepp om framtiden (ödet) blev prövat 1963 och antaget av en medicinsk kongress i den femte boken i en rad vid namn: "Framtidsanalytisk terapi".

Vi hoppas, att dessa fakta kommer att räcka till i framtiden för att tillbakavisa kritiken, att Schichsalsanalyse är en fatalistisk determinism.

II Allmänt över begreppet val

Här måste vi behandla en allmän fråga som ofta riktas till Sch. Varför talar Sch om val också i de fallen där det med största sannolikhet handlar om arvet snarare än om den fria viljan?

Vårt svar lyder:

För det första kallar Sch de arvsstyrda dvs konduktorernas genotropiska handlingar för valtvång genom släktens försorg. Dessa för, som vi hörde, fram till tvångsöden. Individen tror visserligen, att den väljer själv, men egentligen är hennes sk val ett upprepningstvång p.g.a. traditioner i släkten. Tidigare talade vi därför om ett omedvetet val, men betonade trots detta, att valet även här är medvetet, därför att de valstyrande genetiska instanserna förblir omedvetna. Idag pratar vi i dessa fall helt enkelt hellre om tvångsval och icke om omedvetna val. Ty som följer av senare diskussioner - så får man psykologiskt sett bara tala om en dialektik. Vid de genotropiska handlingarna finns det emellertid ingen dialektik. Vid de genotropiska handlingarna finns det emellertid ingen dialektik framför vilket jaget står. En särskilt dold dvs omedveten person i släkten (t.ex. en epileptiker, en Schixofren person, en mano-depr m.fl.) tvingar konduktoravkomman att handla efter ett speciellt mönster och inte annorlunda. I dessa fall är jagvalen ytterst få; oftast saknas de totalt.

Vi möter en annan grupp av valhandlingar, där vi kan fråga: Har jagets fria val vid denna kategori utav tvångsöden överhuvudtaget ingen betydelse? Är tvång och frihet mosägelsefulla eller komplementära motsatser? Vi vill här icke gå in på en filosofisk debatt, utan p.g.a. den kliniskt emperiska och i synnerhet den alalytiska behandlingen plädera för följande uppfattning:

Motsatsen till tvång är icke alltid frihet, utan ofta kaos, anarki. Begreppet frihet rymmer också något av tvång. Tvång och frihet utför i bestämda fall inget kontradiktorsikt, utan ett komplementärt mosatsförhållande, där tendensen ärr upprepa arvet och jagets frihet ständigt närmar sig varandra. Denna rörelse är dialektiken mellan arvet och jaget.

Nu har också även dialektikerna – som människorna själva – sina öden och dessutom med flera möjligheter. Med stöd av K. Jaspers nämner jag tre sådana lösningar av dialektiken.

1. Övergången, entendens som går över i en annan dvs växling av dominerande tendenser. (Dominansväxling) Dvs Kärlek – Hat – Sadism – Masochoism.
2. Syntesen om motverkande tendenser dvs både – och – (integration) Dvs Ömhet – Aggresson i sexlivet.
3. Beslut för den ena tendensen och uteslutande av den andra, dvs – antingen – eller. Dvs beslut att bryta upp och att avstå från att vidare leva ihop.

Vid de rent somatiska arvsskjukdomarna kan man naturligtvis inte, i motsats till psykosomatiskt lidande – tala om en dialektik som "arvsjaget". Däremot vid psykiska störningar, så också vid karaktärs- och psykiska neuroser och vid bestämda psykoser spelar dialektiken "Arvsjaget" en roll.

Överallt där det ställningstagande jaget rör sig mot en ärftlig drifts- och affektstruktur, uppstår en arvsjags".

Alltefter styrkan på de krafter som står emot, alltefter omvärldsfaktorer, världsuppfattning och andlig läggning, kan kampen – övergående eller för en längre tid – föra fram till en lösning av dialektiken som nämnts.

Ja, dessutom: Samma dialektik kan under vissa omständigheter föra fram till en helomvändning, en annan gång till en syntes av de två tendenserna och en tredje gång till ett beslut – antingen – eller.

En skådespelare som kommer ifrån en familj med ofta förekommande homosexualitet i släkten, utövar till dess att han är 27 år sin homosexualitet.

Sedan slår han om, gifter sig, får barn och lever i många år uteslutande hetrosexuellt med sin fru. Först efter hans barns födelse blir han bisexuell och utövar bägge riktningarna. Hans ärftliga homosexualitet antas därefter med sannolikhet p.g.a. att en kusin och en morbror/farbror har levt homosexuellt och fadern bisexuellt. Hans mor upplyser honom då om den nedärvda homosexualiteten i familjen och om att hans äktenskap var i fara p.g.a. bisexualiteten och därför beslutade han sig för att söka hjälp.

Fallet visar tydligt på vilka olika sätt hans ställningstagande jag hade förändrat sig under årens lopp. I detta fall godkänner Sch en dialektik mellan arvet och jaget. Den kallar emellertid alla tre lösningssätten för val. Vi är dock medvetna om, att detta avviker från Jaspers uppfattning. Enligt hans "Darfürhalten" skulle man här prata om förändring och syntes, inte om val. Val betyder ju enligt Jaspers syn på dialektiken, där människan står inför att antingen - eller.

Denna begränsning av valbegreppen följer inte Sch. Kriterierna utav de fria egotropiska valbegreppen inom Sch är bredare formulerade.

1. Personen måste vid det jagstyrda valet vara medveten om bägge motsatsförhållandena. Man kan inte här – som vid genotropisums – prata om ett "omedvetet" val.
2. Jaget måste kunna inta en fri ställning till motsatsparet.
3. Varje dialektiks jagställningstagande kan utfalla olika. Dvs en gång

1. bejakande, en annan gång identifierande.
2. Förnekande, undvikande, hämmande, förträngande, nedvärderande, ja t.o.m. förstörande.
3. Vidare så kan ställningstagandet också vara ambivalent och hela dialektikrörelsen med vilje med tvångsjaget bli orörligt.

Detta är fallet i tillstånden varken – eller. Så t.ex. hos tvångsneurotikerna. Men också här uppfattas ambivalensen som ett ställningstagande. Äntligen kan det ställningstagande jaget sublimera motsättningarna i yrkessocialiseringen eller med hjälp av intellektet inom konst, vetenskap eller religion. Så sade den ovannämnde skådespelaren, som hade öst sin dialetikomväxlingsvis genom en aktiv homosexualitet – en annan gång via uteslutande hetrosexualitet och en tredje gång medelst bisexualitet – han skulle vilja utbilda sig till psykoanalytiker.

Så betonas även här att det sjukliga själsliga arvet ä i början av sjukdomen – kan göras medvetet för individen. Dessutom kan jaget gentemot arvet i ett av de nämnda sätten ändra sig.

En kvinnlig apotekare blev tingad av föräldrarna att förlova sig med en man hon inte älskade. Efter det att patienten inte hade kunnat förmå sina föräldrar att ompröva beslutet, fann de henne en dag uppkrupen i hörnet av soffan där hon jämrade sig som hon vore i kramp. Så förblev hon sittande i flera dagar, hon talade inte, åt inte och rörde sig ej heller. Den ditkallade psykiatikern ställde följande diagnos: Kataton Schizofreni. Sjukhuset bekräftade diagnosen. Efter några månader skrevs hon ut från kliniken och gick därefter i analys. På soffan rekonstruerade hon händelseförloppet på följande sätt:

Hon ville under alla omständigheter bryta förlovningen. I sin förtvivlan trodde hon, att hennes fästman ville förgifta henne. Då kom hon ihåg, att hon som ung flicka sett sin mors bror uppkrupen i soffan lika stel, förstummad och krampartad, innan han blev intagen även han. Hon blev medveten om, att även hon bar på dessa anlag. Därför talade hannes förgiftningsideér. Hon identifierade sig med sin morbror, lät sig interneras och uppnådde som en slags vinst den oönskade förlovningen.

Emot detta antagande av en rörlig dialektik mellan det katatoniska anlaget och jaganlaget kunde man ställa diagnosen "hysteri". Vi utesluter inte heller hämningsvalet men tror, att man bara kan imitera så verklighetstroget, om sjukdomsbilden redan finns inom människan. För korrektheten av detta påstående i ovan nämnda fall talar följande:

Morbrodern blev internerad, redan innan pappans bror och den egna systern blev intagna och samma diagnos "katatoni" ställdes. Den medvetna överläggningen om en "sjukhusvistelse" som en vinst var här den jagfunktion, som med det katatoniska arvet, står i en rörlig dialektik. För att kunna bryta förlovningen måste jaget bejaka det katatoniska arvet.

Svaret från Sch på frågorna i början är alltså:

1. Hos en grupp människor med själsligt ärvda sjukdomar kan arvsjagsdialektiken fattas. Här talar Sch om tvångsöde – framtid elelr valtvång p.g.a. släkttraditioner.
2. Hos en annan grupp själsligt sjuka – särskilt i början av lidandet – är det möjligt: ja t.o.m. troligt, att i berörda individers själar avspeglar sig en dialektik mellan det specifika arvet och det ställningstagande jaget.
3. Alla dessa lösningar – vad beträffar arv – jag – dialektik kallar Sch valet. Alltså: Växling, syntesen – både – och, obeslutsamheten, - varken – elelr – senare socialisering och sublimering av bägge eller av en av dessa tendenser – är valmöjligheter.
4. Det fria väljande jaget kan även vid tvångsöden spela en betydande roll.
5. Tvång och frihet är då komplement och ej kontradiaktatoriska motsatser.

Efter att ha förklarat de allmänna valbegreppen inom psykiatri och psykologi är problematiken i den experimentella driftsdiagnostiken (dvs bildvaltestet) lättare att förstå. Valexperimenten vill på ett konstlat sätt efterapa valprocessen i det verkliga livet. P.g.a. detta blev bildvaltestet uppbyggt på ett system, vilket till sin struktur visar mångfaldig dialektik.

1. Tendensdialektiken mellan två helt motsatta driftstendenser inom varje behov.
2. Behovs- och faktrosdialektiken mellan de bägge uppbyggande driftsfaktorerna vid varje behov.
3. Driftsdialektiken mellan Randtrieben (sexual- och kontaktbehov) och de i mitten (censur)
4. Framåtblickande dialektik och tillbakablickande

Nedanstående tabell sammanfattar de tre första dialektikerna och gör en uppbyggnadsstruktur av Schs driftsystem Schematiskt. Senare kommer vi in på den fjärde fasen av dialektik. Det expertimenella valförfarandet genomförs med hjälp av en testapparat. Den består av en ask med sex fack, som var och en innehåller åtta bilder – i asken är alltså 48 bilder. Varje bild föreställer en individ, som med hänsyn till drifskraften helt klar är sjuk. Inom en grupp på åtta bilder är alla åtta driftsfaktorerna representerade och varje finns med på en bild.

De genom initialer antydda sjukdomarna hänför sig till personerna på bilderna och ej till försökspersonerna, som väljer motsvarande bild. Både det totala nejet till någon bild, som det för ofta förekommande valet – mer än tre gånger – är det allvarligt tecken på att den aktuella faktorn i försökspersonens driftsliv spelar en avgörande roll.

Grundförsöket med den exp. driftsdiagnostiseringen består av två delar. Första delen av försöket vill genom valet av 12 positiva och 12 negativa bilder från allt som allt 48 bilder på driftsimpulser och jagfunktioner diagnostisera vilka drifter, som genom sin aktualitet eller genom sin konstitutionella permanenta styrka kommer i personlighetförgrunden.

Dessa framträdande drifts- och jagtendenser utgör emellertid bara 50 % av individens helhet. Denna hälft kallar vi förgrunden. Denna profil betecknas som föregångsprofil. Till diagnostiseringen av förgrunden tar vi de första 24 bilderna av de 48.

Andra delen av grundförsöket syftar till valet av de 24 bilder, som inte valdes vid det första tillfället. P.g.a. resultatet vid det andra valet betraktar vi drifts- och jagfunktionen av den andra hälften av personligheten som kom i bakgrunden. Den s.k. andra vunna profilen presenterar bakgrunden och närmare bestämt i form av den s.k. "experimentella komplementära bakgrundsprofilen".

Föregångaren och andra representerar individens bägge drifts- och jagödesförutsägda profiler, vilka rör sig dialektiskt mot varandra och kompletteras till en helhet. De fastställer gemensat grundörutsättningarna för att man skall kunna bedöma varje individs själsliga situation. Bägge driftsprofilerna täcker bara två inbördes fullständiga ödesmöjligheter för individen och just precis den som är aktuell i den här fasen av flera drifts- och jagödesmöjligheter. Därför måste vi upprepa grundförsöket i olika livssituationer flera gånger, om möjligt 10 gånger.

Här intresserar vi oss inte för tolkningen av testprofilen (till detta använder vi oss av läroboken i experimentell driftsdiagnostik), utan uteslutande av valprocessen vid experimentet. Efter att ha försökt i 26 år på många tusen friska och själsligt sjuka människor kom vi fram till följande uppfattning:

1. Testapparatens retningsbilder besitter en speciell faktoriell uppmaningsroll i enlighet med K Lewin.
2. Varje retningsbild associerar till försökspersonen – även djupt in i själen – ofta t.o.m. chockerande -, varvid arvet och den personligt förträngda driftsnaturen förhöjer de behovsspänningar som är aktuella.
3. Denna aktuella förhöjda spänning manifisterar sig vid experiment ofta så till vida, att bilder på dessa driftsfaktorer inom vars behovsområde den aktuella spänningen råder, kvantitativt blir valda över det genomsnittliga. (alltså bilderna 4,5 och 6)
4. Valet av vilken bild som helst – som blir förstärkt genom djuppsykologiska associationer – i stället för ett medvetet ställningstagande till det exp. driftsbehovet, som satts i rörelse, blir t.o.m. då försökspersonen försöker att dölja detta genom intellektuella banala svar.
5. Förlorar retningsbilderna sin uppmaningskaraktär, så rör det sig ofta om svåra störningar i varselblivningen och uppfattningen som hos dementa och psykoiska. En händelse, som upplevs som en lockelse, t.ex. av en sådan art, att detta spända system tar överhand över motoriken. Under sådana omständigheter säger vi, att de besitter en uppmaningskaraktär.

Sådana föremål på vilka försökspersonen reagerar i det exp. valförfarandet, är de exponerade bilder, vilka i fråga om driftssystemet, gäller dessa 8 olika bilder.

Spänningstillstånden, som försökspersonerna får p.g.a. reaktion på bilderna, är de behovsspänningar inom driftfaktorernas 8 områden.

Att detta är riktigt, att bildvalens kvantitet inom de enskilda faktorsområdena i själva verket beror på behovsspänningarnas storlek, är särskilt lätt att demonstrera i svåra patalogiska fall.

En krigsförbrytare i Ungern, en 53-årig överste, som utan befäl lät skjuta ihjäl tusentals serber och judar, blev efter kriget testad av en dåvarnade medarbetare (Dr L Noszlopi). I samma serie valde han alla sex, en gång 5 av de sammanlagt 6 mördarbilderna.

För att förstå valprocessen är det viktigt, att denne massmördare en gång i början av undersökningen – valde de sex mördarbilderna som negativa – men vid senare val alla såsom positiva bilder. Ett tecken – bevis- härpå är att ställningstagandet till mord ändrades. P.g.a. dåden hade han i fängelset till att börja med utvecklat sitt religiösa tänkande.

En rad liknande iakttagelser visar, att försökspersoner vid valexp. – precis som i livet – verkligen kan inta olika ståndpunkter och att dessa t.o.m. kan förändras.

Vi har även till vårt förfogande resultat från associationsförsök med bilderna, med hjälp av vilka vi kan ytterligare analysera valprocessen. Många av dessa associationer bevisar, att valet av bestämda bilder kan komma till stånd genom att man kommer ihåg eller identifierar sig – eller motidentifierar sig – med speciellt sjuka familjemedlemmar.

Försökspersonen är en gymnasielärare ungefär 30 år. Yrkesbild: En hysteriker. Associationer: Kastar bort bilden. Jag minns min hemska tant, som ständigt var sällskapslivets stötta. Hon är alltid sysselsatt, har framgång och strävar efter att ta makten i familjen. Spelar en stor roll i välgörenhetsföreningar och i olika hem.

Tvångsneurotiker, senare Schizofren. Bild: Epileptiker. Associationer: Jag kommer att tänka på min farbror, han var en enstöring med intresse för religion. Han dog på ett sinnessjukhus. Här kommer hans chocktillstånd. Belysande för varje association är, att den sjuke upptäcker sin egen sjukdomsbild, sin egen eller förgångarens.

Försökspersonen var en 28-årig gymnasielärare med diagnosen: paranoid Schizofreni. Diagnos: En epileptiker. Associationer: Jag tycker inte, att mannen är osympatis, fast förr var han det. Han liknar mig – men ändå inte – han är hårdare än jag -. Kanske är han en psykopat – Schizofren – han lider av en klyvning av jagmedvetandet – han måste haft en period när han blev fördummad. Nu känner jag mig precis så, precis som om jag fick en Cardiazolinjektion – jag är rädd – jag känner kramperna komma.

En 20-årig Schizofren pojke säger om bilder av en homosexuell man: När jag såg bilden, visste jag genast, att jag blev fotograferad här. Fotografen visste, att han fotograferade mig och sade, att jag skulle le; kameran skulle kunna fotografera mig. Den här bilden kan bara föreställa mig och ingen annan.

En paranoid, hysterisk, latent homosexuell kvinnlig skräddare säger om bilden av en hysterisk kvinna: Obehaglig bild. Jag är rädd för den där bilden och honom. (Hon tror, att bilden föreställer en man.) Det är han som ständigt står bakom min rygg. (alltså hennes föregångare). Sådana ansikten visar sig ofta för mig. Jag är rädd för dem. De uppenbarar sig också för mig med dödsmasker. De är elakartade.

Bilden av en hysterisk kvinna blir alltså uppfattad av den latent homosexuella patienten som en man. Patienten lider i själva verket av sin bakomliggande önskan, att vara man och älska kvinnor. Hon känner sig alltså förföljd av manliga föregångare, som hon projicerar på bilder av hysteriska kvinnor. Hennes svimningsanfall inträffade ofta, då hon provade kläder hos den kvinna hon älskade.

Ytterligare ex. står att finna i läroboken om exp. driftsdiagnostik. Dessa få ex. visar emellertid också, att försökspersonerna vid de konstlade valakterna medvetet tar ställning till bestämda figurer i släkten och anspråk från släkten, som väcks inom den genom experimenten.

Därigenom blir det generella antagandet om valprocessen också fastställt genom experiment i det verkliga livet. Här skulle man kunna ställa följande fråga:

När Sch vid bestämda tillfällen också i arvets tvågsöden antar ett stycke tvång mot vilket jaget, måste röra sig dialektiskt; vari består då skillnaden mellan arvsödet och jagödet? Är det någon idé att prata om två olika kategorier av det mänskliga ödet?

Svaret lyder: Skillnaden mellan arvsöde och jagöde består i den kvantitativa proportionen mellan arvets tvång och jagets fria val. I slutet bestämmer ju de kvantitativa proportionerna i arvs – jag dialektiken den enskildes öde. Den kvantitativa skillnaden visar sig på två sätt: å ena sidan i den omvärderande styrkan av arvet till styrkan av det ställningstagande jaget å andra sidan emellertid i varaktigheten av arvets medvetna värdering resp. släktdrag.

Vid svåra tvångsöden bryter ett sjukdomsliknande krav nästan in som en blixt i medvetandet. (se ex. 2)

Följaktligen kan jagets valakt inte längre dröja kvar som "en blixt p.g.a. släktkrav". Valet sker i ljuset av blixten.

Däremot när det handlar om det fria jagödet blir släktkrav – som arv – i längden klart för medvetandet.

Detta innebär: Kravet stanna kvar i medvetandet och följaktligen måste ställningstagandet till arv stå kvar.

Ty: det arv som kommit till medvetande blir en konstant beståndsdel i medvetandet. Denna omständighet möjliggör valet; att välja mellan de olika valen. Dessa är: den ständiga förnekelsen, undvikandet, mottagandet dvs introjektion, socialisering och arvets sublimering osv.

Den 26-åriga ödesanalytiska terapin har på ett övertygande sätt fastslagit att det verkligen förhåller sig på detta sätt. Vi kommer nu fram till en skiss av olika valformsSchman:

Freud fastställer fyra valformer:

1. Incestuösa,ödipala eller stödjande anaklistiska sakval. Det är i enlighet med Psa den första och allmänna formen av sakval hos vuxna. Den heter analklistisk därför att den som väljer helt naket stödjer sig på föräldrabilder.
2. Nareistiska val(sak), vid vilka individen inte stödjer sig på föräldrabiler utan på den egna personen eller på en manifest egenskap hos individen.
3. Stöd av den egna personligheten, som inte till fullo utvecklats. En flicka förälskar sig t.ex. i en pojke, som representerar de manliga egenskaper för vilka det inte finns några accepterade livsformer.
4. Incestskygghet: Den som väjer är angelägen i sitt sakval att hålla sig så långt som möjligt från mammas resp pappas – brodern resp systerns image. Han söker sig en partner, som utgör en kontrast till pappan eller mamman resp brodern eller systern. (jmfr det på baksidan återgivna brevet från S Freud till författaren).

Från Sch:s synvinkel har vi huvudsakligen befattat oss teoretiskt med valprocessen. Nu försöker vi här p.g.a. diskussionen att uppställa ödesanalytiska användbara valformer.

1. Genotropist avrsstyrt valtvång. Här blir valet fullständigt eller nästan fullständigt styrt av arvet från släkt. I enlighet med detta skiljer vi mellan:

1. Tvångsval eller pseudoval: Utan en verklig dialektik mellan arvet och jaget förutsätter arvet resp den väljandes konduktor valet.
2. Genotropiska val, men en arv – jag – dialektik: Här kommer jaget det dominernade arvstvånget till medvetande och härigenom tar man ställning.

1. Egotropiskt /jagstyrt) fritt val: Här bestäms valet genom jagets dominans. De två underformerna är:

1. Den som väljer vet besked om sin konduktornatur, hans jag dominerar emellertid över det relativt svaga arvet.
2. Den som väljer vet besked om sin tidigt i barndomen upprättade image – resp infantila upplevelser, trauman; hans jag överväldigar dess verkningar och han väljer fritt. De genom jagdominasen bestämda fria egotropiska valhandlingarna upplever psykoterapeuten ofta efter en analys av sina patienter. Det finns emellertid inget som talar emot dessa slags valhandlingar hos vissa människor också skulle kunna göras möjliga utan en analytisk behandling.

Ödesanalysen utgick från axiomet: Val avgör ödet. Inför detta axiom försökte man att skaffa fram en medicinsk-psykologisk grundlag. Därför analyserade man valprocesser och valformer vad beträffar kärlek – vänskap – yrke – sjukdom – dödsorsak.

Slutligen ställde man upp två kategorier av valhandlingar

1. Kategorin: Arvsstyrda genotropiska
2. Kategorin: Jagstyrda egotropiska valfomer

För att kunna socialisera och humanisera människans nativa arvs-, drifts- och affektnatur måste pedagogiken, psykologin och psykoterapin göra den enskilde medveten om de farliga arvsstyrda valsympatierna och i stället gynna de fria jagstyrda valhandlingarna.

Däri består Ödesanalysens målsättning.

Ingen vet, om framtiden kan uppfylla denna förhoppning. Men för forskaren kvarstår ännu Hälderlins tröstande ord som sanning: